lifeoft

Jag kan inte sluta gråta. Det har nu gått två timmar sen jag grät sist, men jag känner hur den sitter i halsen. Vad det beror på vet jag inte, men sedan igår kväll har jag gråtit oavbrutet i stort sätt. Jag lyckades somna i några timmar, av utmattning, och jag trodede verkligen att det skulle hjälpa mig. Men det första jag gör när jag vaknar är att börja grina igen. Vad fan är det för fel på mig? Hur mycke tårar kan en människa ha? Jag mår så otroligt dåligt och jag kan inte göra något åt det, för jag vet inte vad det är som gör att jag mår så här. Skolan blir lidande och stackars Diana får stå ut med mina enorma humörsvängningar.

Min trasiga själ är nu till salu. Orkar inte känna längre. Orkar inte vara vaken men jag orkar inte sova heller. I flera år har jag försökt att laga min själ med silvertejp, men det håller inte ihop den längre nu. Kanske skulle mitt liv se annorlunda ut idag om jag hade sökt hjälp för min depression redan från början. Mitt liv rasade samman när jag blev uppsagd. Sedan dess har jag mått så här. Kanske inte riktigt i denna utsräckning, men mer eller mindre. Jag har förlorat mig helt. Jag har varit glad under längre stunder, men det blir allt mer sällan numera. Kan vara någon timme om dagen som jag kan le, men det är inte mer än så. Jag försöker att hålla skenet uppe, jag ler och är trevligt när jag inte är hemma, men så fort jag kommer hem bryter jag ihop fullständigt. Det behövs bara att jag tappar en gaffel i golvet, så kommer tårarna. Jag orkar inte med mig själv längre. Den jag kanske borde ha gjort slut med är mig själv. Önskar verkligen att jag kunde vara en annan människa. Jag vill inte vara jag längre. Jag är psykiskt utmattad, jag orkar inte längre.

Over and out!