Ensam i nattens mörker
Jag kommer inte ihåg sist jag var själv hemma. Det är nog månader sen sist och jag vet inte om jag tycker att det är skönt eller om det kanske är lite läskigt. Lite av båda kan de vara.
Alla småljud jag hör, alla ryck katterna får, gör att jag sprätter till. Det är bara jag i lägenheten och det borde därför vara tyst, men det är som om att jag har glömt att katterna låter jävligt mycke. Sovrumsdörren kändes som om den bara gjorde denna ensamhet mer påtaglig. Så jag tog och plockade upp alla kläder från sovrumsgolvet och öppnade upp dörren för att ge katterna en chans till ( dom har pissat i sovrummet förut ) att få vara här inne. Dock gillar inte Chilli denna idé, det är hennes säng, tycker hon, så min lilla minipolis jagar snabbt ner alla katter som försöker att lägga sig i hennes säng.
Skaburbian Collective är en sjukt bra grupp iallfall. Hörde dom för första gången igår kväll hemma hos en kompis, och jag har nog lyssnat på dom nonstopp sen dess. Tyvärr finns inte deras äldre skiva på Spotify, så jag måste vänta på att jag får den brända skivan av ...
Det känns som om att det är ett helt meningslöst inlägg, men det händer sjukt lite i mitt liv just nu. Och det lilla som faktiskt händer kan jag inte skriva om här. Borde egentligen börja skriva riktig dagbok igen, där jag får ur mig allt jag inte kan/vill dela med er få, men trogna läsare.
Klockan rinner iväg från mig, den har redan blivit 03:50, och det är dax att lägga sig. Men jag ser på morgondagen med ljus och hopp. Önskar verkligen att ni känner samma sak.
Over and out!
